Den här önskar jag mig, och då menar jag att jag önskar den så mycket att det gör ont i magen. Den e sååååå fin och ROSA. Denna gick för 2550: - på Tradera och heter "Princess Pink". Just den modellen och färgen såldes aldrig i Sverige utan endast i USA.

Man får ju alltid önska sig :)

Åh, herregud. Jag har med hjälp av Ojn och Magnus som befinner sig i Toledo (Usa) gjort en beställning av en digitalkamera ifrån ett amerikanskt företag som heter Amazon. Ni som vet vilken nivå min engelska och nerver ligger på kan förstå att jag är helt svettig vid det här laget.

Men jag fick tillslut ett meddelande som sade "Thank you för your order". Jag blev överlycklig! Kanske har jag lyckats beställa fel kamera och till fel adress, men bara känslan av att få det där meddelandet var underbart. Kameran skall alltså skickas till Ojns vän som bor i Usa. Ojn är där på besök juli ut och tanken är att han skall ta med den hem till mig.

Jag hoppas att Ojn tar hand om den väl (om det nu är en kamera som jag har lyckats beställa) och packar den i handbagaget, eftersom hans bagage har en tendens att inte komma fram som det ska :). Jag hoppas att ni inte tror att jag är helt dum i huvudet och frågar er "varför går hon inte bara till Onoff?". Svaret blir att kameran kommer att bli ca 900-1000 billigare på detta sätt och för de pengarna kan jag köpa 9 toppar på H&M (ja, jag kan motivera att jag verkligen behöver nya kläder =))

Och faktiskt så känns allt lite spännande och äventyrligt också. Skall Lena få en kamera för pengarna eller någonting helt annat? Det är frågan!

Min blivande kompanjon:

Nu har de 50% rabatt i hela butiken. Såg en stor annons i tidningen. Finns det inte marknadsföringslagar som reglerar hur ofta man får ha rea och utförsäljning?

Inte för att jag jättegärna betalar fullpris, men i den butiken så är det ju f-n omöjligt och då blir man ju egentligen lurad när man tror att man gör ett jätteklipp.

Fy på er!

*ASG*

Jag gick på den. Köpte skiten. Provade min nya knytbikini a´la Elin Lanto som skulle "passa alla". Först trodde jag att jag hade satt byxan bak och fram, eftersom den inte täckte så mycket av min rumpa (nej, det är inte en stringbikini). Den var rättvänd, så antingen så har jag en j-vligt stor bak eller så råkade jag ut för falsk marknadsföring.

Tidningen roar i alla fall och överdelen kan jag ha under halternecktoppar i sommar. Den är så tunn i tyget att jag nog inte vågar bada med den.

Tror jag köper Cosmopolitan med guldnecessär istället, så jag får hoppas att inte mitt smink är för stort för den....:)

Jag kom hem ifrån sjukhuset för 3 dagar sedan (tror jag, har inte så bra koll på läget för tillfället). Jag åkte först in till närakuten den 11 juni eftersom jag hade en sådan huvudvärk som hållit i sig i en vecka. När jag dessutom fick hög feber så ringde jag till närakuten som gav mig en besökstid. Sedan började helvetet....

Närakuten skickade mig upp till SÖS för test av ev. hjärnhinneinflammation och jag var där 18.45 på måndagskvällen. Eftersom jag inte var supersjuk så var jag långt ned på prioriteringslistan och satt och väntade länge. Och då menar jag LÄNGE. Någon gång vid halv tre på natten gick jag själv och lade mig på en brits utanför väntrummet eftersom jag började må sämre igen. Ett tag senare fick jag ett eget rum och vid halv fem på morgonen så tog en sjuksköterska olika prover på mig. Jag låg med solglasögon på i rummet eftersom att det trots var släckt kom in ljus från korridoren. Halv sju på morgonen fick jag träffa läkaren. Han remitterade mig till skallröntgen och efter ungefär två timmar så kom en vaktmästare och drog mig dit. Samtidigt dog mitt batteri till mobilen och jag kände mig ensam å liten å ynklig :). Efter ytterligare någon timme fick jag beskedet att röntgen var bra och att jag nu istället var tvungen att göra ett ryggmärgsprov (heter något konstigt som jag hört tusen gånger men inte kommer ihåg). Läkaren förklarade att de skulle sticka mig nära svanken och ta ut ryggmärgsvätska...och efter den informationen bad jag att inte få höra mer utan bara få göra det förbannade testet innan jag skulle dö av eventuella liggsår eller liknande.

Det tog någon timme till eller så. Jag minns faktiskt inte. Vid det här laget var jag så trött å dålig och när jag räknade ut hur länge jag hade varit vaken i sträck så blev jag ännu sämre. Tillslut satt jag i alla fall i ett rum med två läkare, en sjuksköterska och en undersköterska. "Fyra personer för en spruta" tänkte jag och blev lite orolig. Jag skulle sitta famåtlutad med benen på en pall och armbågarna på en kudde på ett bord och försöka skjuta på ryggen. Jag fattade ungefär "noll kokosboll" men de drog lite i mig och var nöjda tillslut.

När bedövningssprutan sattes in i mig förstod jag vad som väntade. Det gjorde !!##!%¤¤"#¤-vla ont och jag hade lust att ge alla där inne varsin rak höger. Förmodligen hade de inte kännt något eftersom jag inte hade någon styrka i handen, men inombords slog jag dem gul och blå. Sedan sade läkaren att det visst inte gick så bra på det stället så han skulle ge mig en ny bedövningsspruta högre upp. Vid det här laget så hade jag inte mördartankarna kvar utan suckade mest "OK". Andra sprutan gjorde inte lika ont som tur var. Sedan började tömningen. En av läkarna sade att det kanske vore enklare om jag såg vad de gjorde med mig där bak. Jag förklarade att jag helst avstod och när jag hörde att de hade tre rör kvar och att de bara skulle ta några minuter så höll jag på att svimma. Men jag satt lugn och stilla i min bekväma "rygga katt-ställning". När allt var klart förklarade läkaren att vätskan såg fin ut (mer än vad jag ville höra, men det hade tydligen inte gått in) och så berömde han mig för att jag var så lugn och det kändes som att jag fick en guldstjärna i skolboken (ja, jag e faktiskt så gammal att jag fick guldstjärnir i böckerna när jag gick i skolan),

Jag fick order om att ligga helt plant å stilla i drygt en timme (som såklart blev två timmar eftersom det mesta är relativt på sös). Det var jättespännande, särskilt med en fulladdad mobil (not). Jag slumrade till några gånger och lyssnade på klockan som tickade i rummet. Sen stormade det in två personer som förklarade att de behövde mitt rum så jag rullades ut i korridoren. På med solglasögonen igen och fortsätta ligga blixtstilla, inte jättelätt ska jag säga. Jag vill nämligen tillägga att det promenerade en konstig man fram och tillbaka hela tiden och gjorde konstiga ljud och läten, så jag var tvungen att vara beredd på strid om han skulle anfalla. Helt plötsligt stannade han upp och böjde sig fram å frågade om jag hade cigaretter. Om jag inte hade varit beredd så hade jag förmodligen dött av en hjärtattack. När vilan var över fick jag beskedet att jag inte fått virus som spridit sig upp till hjärnan men att jag hade någon form av virus i kroppen som gjorde att jag hade ont i huvudet å feber. Jag fick Citadon utskrivet på recept och blev hemskickad med förhållningsordern om att kontakta vårdecentralen om jag blev sämre....

Fortsättning följer....

Jag har...