Imorse, mer död än vanligt, steg jag på tunnelbanan i Slussen. Jag ställde mig i gången eftersom vagnen var full och hörde direkt en röst som jag kände igen. Det tog någon sekund innan jag kopplade att det var en av mina gamla lärare... i affärsengelska (ja, jag skolkade ibland). Han började prata med en tjej som jag förstod också har haft honom som lärare. Jag gömde mig så gott jag kunde i min Metro och bad till Gud att han inte skulle se mig (stod ungefär en meter ifrån honom med ansiktena mot varandra :) ). De pratade på om allt möjligt, på engelska förstås. Ni som känner mig vet vart min engelskanivå befinner sig. Jag blev livrädd, tänkte att jag hellre dog än att tvingas prata svengelska så att hela vagnen skulle höra. Jag klarade mig... trodde jag.

På eftermiddagen kommer min kollega in till mig och säger att jag måste ta över ett samtal från en kund som pratar engelska. Jag ville inte och försökte få henne att fråga K eller G. Ingen av dem var på plats, så jag var tvungen att ställa upp. Så fort jag tagit över luren så försvann min kollega. Ensam och övergiven gav jag mig på ett "Hello". Sedan väntade jag på att hon skulle börja prata. Det gjorde hon med råge. Jag ursäkte mig och skrek på D och K att komma och hjälpa mig... jag skulle inte ha kunnat hjälpa henne även om hon pratade svenska. Jag stapplade vidare med min svengelska och gav kollegorna den info de behövde för att hjälpa mig med kundens problem. Jag ville säga en massa saker som jag inte kunde få fram, för jag visste att det inte var korrekt engelska att säga "Dooo juu noo what time and what amount" Seriöst, jag suger verkligen! Creditcardnumber lyckades jag i alla fall hosta fram, och ett 6th (mer six + odefinierbart läspljud) of December. Mina kollegor tyckte att jag skötte mig alldeles utmärkt. Jag undrar vad det säger om min avdelnings engelskakunskaper?

Chefen, jag vill gå på kuuuuurs!!!